Etiketter

, , , ,

Dagens inlägg är inte sådant klassiskt ekoreko med handfasta tips. Det är en glimt av både min vardag och min påsk där återbruk, vintage, ekomat och alterativa rutiner är givna ingredienser men framförallt är det en personlig reflektion över livets lärdomar. Jag tänker att allt hänger ihop, det inre och det yttre…konsten att på olika sätt leva medvetet.

Påskledigt. Det var extra efterlängtat efter en full on week med allsångsturné på skolor i Åre kommun och andra viktigheter att ta itu med när jag klivit av scenen. Nu har jag tid att låta saker ta tid, för lugn och ro och göra morgonrutinerna utan kniven mot strupen och vardagliga deadlines. Tid för timmar i köket med tjocka släkten, långlunch på Kretsloppshuset, lång loppisstund, utförsåkning i påskslaskiga pister, tid att pyssla och sällskapliga timmar runt middagsbordet som utmynnar i en vild dans i köket.. Sådan totalitet och avkoppling.

IMG_3612-1

Den ulliga dörrkransen från i julas från Söderbacken Gård fick återanvändas men med påskdekorationer från Kretsloppshuset.

DSC_1028

Loppade fynd till dukningen och fjäderdekoration från våra egna höns.

DSC_1036

Falsk råbiff på rödbeta (kapris, syltad rödlök, dijon, majo, persilja rå polkabeta) som slår alla rödbetssallder med råge, himmel så gott!

DSC_1042

På tallriken även rökt röding, prinskorv och rillet (på mammas surdesbröd) från Undersåkers Charkuterifabrik, hemmatrillade älgköttbullar, klassiska ägghalvor och grillad spetskål körd i ugn med citron toppad med smör ( a must try).
Nu har jag också haft tid för reflektion över veckans lärdomar för när livet pockar på så blir lärdomarna påtagliga.
Denna vecka ville livet säga mig att jag ínte behöver ta ansvar för andra människors känslor och att våra barn inte ska behöva ta ansvar för våra.

Det har blivit så påtagligt i min mammaroll och med andra mammor jag har runt omkring mig. Det är sannerligen inte lätt att vara kvinna, dels har vi våra hormoner som spökar och ofta engagerar vi oss långt utöver det som förväntas av oss, det ligger i vår natur. Ofta ligger vi farligt när den berömda väggen. Att hitta balansen mellan det storslagna med att sätta våra egna behov åt sidan och samtidigt värna om vad vi behöver (åtminstone ibland) är inte den lättaste att få till. Då och då behöver vi tillåta oss att bryta ihop, att känna på orklösheten men frågan är hur vi gör det. Vuxna har också känslor och blir ledsna ibland, det vill jag att mina barn ska förstå men att på riktigt bryta ihop inför barnen, att uppträda hysteriskt och våldsamt ledset tror jag inte är optimalt och faktiskt inte ens okej. De gånger jag blir ledsen inför Meja eller de gånger jag gjort mig illa och hon sett på har hon blivit otröstligt ledsen. Det är nog bland det värsta som kan hända henne, att hennes mamma går sönder, att hennes trygghet inte står stadigt. Vi kanske behöver bita ihop ibland och  skärpa till oss för att konsekvenserna blir ohållbara. Jag tänker inte ta ansvar för min mans känslor och inte för mina vänners känslor. Jag kan lyssna och bolla, tala min sanning och kanske ge något råd men känslorna får de vara vuxna nog att ta hand om själva. Jag tror vi alla bär svaren inom oss och våra egna vägvisare. Ibland tror jag att vi kvinnor som vill så väl och är så engagerade har en tendens att gå upp i andras bedrövelse för mycket. Vi behöver skilja på mitt och ditt. Framförallt så ska inte våra barn behöva ta på sig våra sorger eller våra känslor, det är vår skyldighet att skydda dem från det. Oavsett hormoner och stresspåslag så är det något i mig som säger att barnen bannemig måste få gå först. Sedan vet jag att jag blir en gladare, starkare och bättre person och mamma om jag får ett zumbapass, några minuter i bassängen, en morgonstund med guld i mund innan resten av ligan vaknat, en barnfri kväll med sömnad, en girls night out, när det fungerar och ibland fungerar det helt enkelt inte. Jag har reflekterat över detta och drar mig tillbaka till en händelse i julas när min känslor svämmade över, jag var under en press och känslomässigt slut, mina känslor var dessutom inte kopplade till mitt eget mående utan till ett av barnens. Min bror sa till mig på skarpen, att det inte var okej för mig att blir så där upprörd inför barnen. Jag tyckte han var så förbannat orättvis då. Min ledsamhet låg utanför mig själv, den handlade som så ofta, om mitt engagemang för andra som gjorde mig slut och ledsen, det var ju till och med för någon annans skull som jag reagerade så starkt. Först nu kan jag på riktigt förstå hans reaktion. Det spelar ingen roll, vi kan ha tusen bra anledningar att reagera och rätten att bryta ihop men ska vi göra det inför barnen måste vi vara riktigt skickliga på att förklara det på ett sätt som de kan hantera och förstå. Ibland är det först när andra människor kommer ens väg och speglar ett mönster som vi skakas om och fattar. Nu fattar jag.

En kompis till mig sa att hon kan bli så provocerad av detta med ”egentid”, att vi vuxna ska ha så mycket fokus på våra egna intressen när det är så kort tid i livet som barnen är små. Jag håller delvis med henne, jag blir också väldigt frustrerad av det, samtidigt som jag tror att måste göra plats för våra egna behov också, det behöver inte ta galet mycket plats, det får framförallt inte blir på barnens bekostnad. Jag förklarar för mina barn att vi är flera i familjen, att de får vänta, att jag behöver göra klart innan vi kan göra det de vill, det är att lära de respekt för andra människors tid och behov. Jag tror också på att låta barnen vara del av av de vuxnas vardag, vi behöver inte dela upp livet i barngrejer och vuxengrejer utan kan få göra tillsammansgrejer.
Ett sätt för mig att orka och vilja och faktiskt ta hand om mina känslor är att ta hand om mitt mående, se till att jag är i balans. Det finns inga ursäkter för att inte göra det för gör jag inte det så kommer det att drabba andra. En lösning för mig har varit att gå upp tidigare än resten av familjen och göra några saker som jag tror på och som jag vet gör skillnad för mig. När jag får till dessa rutiner, eller åtminstone flera av dem, känner jag mig nöjdare och mer harmonisk.

MINA BÄSTA MORGONRUTINER:
Oil pulling, nässkölj, torrborsta kroppen
Hett citronvatten
8-12 minuter Tabata
4 solhälsningar
Mina kosttilskott (MSM, Zinzino balance oil, magnesiumspray och progesterall)
Näringsspäckad frukost

IMG_3611-1

Chiapudding med bär och fröknäcke med hummus.

Det är inte droppen som urholkar stenen utan genom att ofta falla.

Jag tror på att göra något litet varje dag som gör skillnad i längden.
Nästa vecka ska jag få börja på yoga och meditation. Min man har aldrig någonsin varit missunnsam, han har alltid ”släppt iväg” mig på mina grejer, alltid supportat mig i det som viktigt för mig. Nu har supportat honom i 10 veckor på olika sätt under hans högskolekurs. Vissa perioder krävs det mer av den ena för att den andra ska fixa tillvaron, jag tänker att det okej så länge det blir balans i längden.

Vissa behöver öva sig på att säga nej och vissa på att säga ja. Jag är en ja-sägare och det är jag väldigt glad för. Jag säger mycket hellre ja för jag tycker det finns en positiv kraft i att göra det. Jag tillhör nog dem som ”behöver öva på att säga nej” samtidigt som jag tycker att vi som behöver det måste var väldigt uppmärksamma på hur vi gör det. Det är lätt att de där nej-en blir kantiga och korta i tonen och att andra uppfattar en som svår, kall och avvisande. Att kunna säga nej utan att det får en negativ eller hård klang är en konst men en viktig sådan. Jag kommer överhängande att fortsätta att säga ja men då och då ett nej med avsikt att vara ödmjuk men tydlig och med en bra förklaring.

Denna helg säger jag JA till spontanitet, total ledighet, gemenskap, kärlek och förlåtelse…att vara förlåtande gentemot mig själv och andra…för visst är det väl ändå ett av påskens budskap.
Då kan vi känna frid och frihet att leva våra liv i harmoni och njutning. För det är vi värda.

IMG_3618

Med en bild på min egna lilla kaninpälsade vintagehare, som smög in med kusinpaket på påskaftonen, önskar jag oss alla en fin fortsättning på påskhelgen!

 

Annonser