DSC_0217

Att bo i glesbygd har sannerligen sina fördelar och sina baksidor…Kvällens inlägg handlar inte om vare sig ekologiskt eller giftfritt utan om livet och allas vår rätt att uttrycka vår sanning och sätta våra egna gränser.

Idag stack jag ut hakan. Jag brukar bita mig i läppen och hålla i mig och fundera över om det är värt besväret när man bor i en så här liten by. Jag brukar kommunicera rakt men har med åren också lärt mig att vara diplomatiskt. Jag tror de allra flesta som känner mig också känner sig trygga med att de vet vad jag står för, jag vågar ofta säga som det är, även när det är obekvämt.

När det gäller frågor som rör nyanlända och mer eller mindre rasistiska uttalanden har jag valt att ligga lågt av olika anledningar. Idag blev jag fundersam över att en person som brukar hjälpa de nyanlända också skrivit ”satans jävla pack” på facebook i ett inlägg som handlade om ungdomar som skulle ha vandaliserat och de var vare sig svenska, norska eller finska utan citat:”små ynkliga skäggiga barn från…?”. Jag tycker det är viktigt hur man uttrycker sig för att inte saker skall misstolkas och ville belysa det, samt tankar om möjliga lösningar på frågor som rörde nyanlända. Som respons på att jag stack ut hakan blev jag dels anklagad för att ha talat osanning, (trots att kommentaren finns svart på vitt) samt ”att sitta skyddad borta i en prästgård och slänga ur mig idiotier…och att jag inte har en aning om vad som pågår utanför mitt PK-hus”. Så nu tänker jag sätta ner foten, en gång för alla, för några ”Änglagård-fasoner” tänker jag då inte gå med på.

Nu råkar det vara så här att det som andra kan se som en byggnad som man kan kalla ”borta i en prästgård” eller ”PK-hus” råkar var mitt HEM, där vi somnar, vaknar, älskar, vardagsgnabbar, steker plättar, läser läxor, ser på skit-teve, betalar räkningar, har stressiga morgnar, firar födelsedagar, gör sit-ups, sjunger i duschen, pussas, klipper gräs med en halvbra gräsklippare, skottar snö, firar alldeles vanliga julaftnar och så vidare…precis som de flesta andra i den här byn.

Det är ett extra vackert hus, det tycker jag, det var därför jag föll för det. Det är ett extra stort hus vilket ger oss möjlighet att kunna vara lite extra gästvänliga om vi vill, vi har ofta vänner här, musiker som repar och långväga släktingar på besök, med utrymme för ett extra barn, som flyktingflickan som bott hos oss under vårterminen, samt en gård med möjligheter att ordna en musikfest där varenda kotte som ville var välkomna. Till vårt hem alltså.  Att bo i Mörsil har gett mig möjlighet att engagera mig i sådant jag tycker är viktigt för bygden. Huset som en gång var mer av en allmän byggnad är vårt hem, jag tar mig inte friheten att uttrycka mig, tycka saker och fråga saker om andras hem men gällande vårt är det tydligen allas rättighet.  Jag är så tacksam över att vi valde att bo just just här, över alla nya vänner och bekanta, över byakänslan som finns i Mörsil, över föräldrakopperativet Gåvan, skaparverkstan’, Mörsils IF,  över musiklivet och jag tänker inte ta skit för att jag valt att bo här.

Det hade förmodligen varit bättre om jag bitit mig i läppen idag men ibland tror jag också att det är viktigt att vi vågar reagera. En sak är säker att den som tror att jag sitter skyddad i någon slags byggnad känner inte mig, känner inte vår familj. Vi har ett öppet hem som vi dessutom gärna rör oss utanför (speciellt genom våra jobb och våra ideella engagemang) och vi planerar fler härliga happenings hemma på vår gård, där vi önskar att alla ska känna sig välkomna!

Jag vill uppmuntra oss alla att bo i våra drömhus, gifta oss med vår drömpartner, tro att vi är värda det, dansa vilt och hejdlöst som om om ingen tittade på, skratta högt och gråta öppet, förverkliga våra längtor, ta den plats vi har lust med, säga att vi älskar, klä oss som vi vill, öppna upp våra hem och hjärtan, våga be om hjälp, vidga våra vyer, möta nya människor, säga hur vi verkligen mår, släppa våra fördomar, make the most of everything, våga säga nej, våga sa ja, och tro att vi är något…

Annonser