I går fyllde jag 40. Fyrtio år! 40 är den nya 20 skrev en kompis i sitt grattis.
40 och inget att ångra.
Jag känner mig rik för jag har levt så många liv i detta livet och gjort det bästa av det mesta. I tisdags inspirerade jag på Yranstråket i Östersund med föreläsningen ”Simply start”. Ullis som var arrangör ringde mig för ett par månader sedan och sa ”En tjej som jobbat som makeupartist på MTV och flyttat till Mörsil och plastbantar”…Den tjejen ville hon ha till välkommen-hem-tältet på stråket.
Därför handlade också en del av föreläsningen om min bakgrund. Hur hamnade jag egentligen här, som en plastbantande morsa och ekobloggerska i glesbygden?
”Ulrika är så sökande” var det någon som hade sagt om mig för många år sedan och jag blev provocerad först. Sedan kände jag att det sant och att jag kan stå för det, till fullo.
Jag HAR på många vis varit en sökare vilket jag tycker kan ha en vilsen och skör klang men sökare för mig har betytt att jag också har blivit en finnare vilket berikat mitt liv på ett jättehäftigt sätt. Jag känner mig verkligen erfaren och har och har haft ett jättespännande liv.
Eftersom jag har en ”all-in-personlighet” som gillar den har upptäktsfärden (livet alltså) så har jag verkligen gjort allt till fullo. Att bara smaka på har inte varit nog.
Jag är uppvuxen i ett frikyrkligt hem där jag fick min musikaliska skolning, min tro på det magiska och att det vi ser är inte allt som finns. Under tonåren hade jag ätstörningar, en klassiker för en typisk ”fröken duktig”.
Under mitt tredje år på musikhögskolan opererades jag för en stämbandscysta vilket var en tragisk identitetskris, som jag inte lät mig slås ner av men som krävde en sångpaus som kom att vara i åtta långa år. Som ett kreativt komplement gick jag makeupartistutbildning parallellt och flyttade till London i fyra år och börjde en ny karriär.
I London har svenskar gott rykte om sig och där är lätt att klättra snabbt på karriärsstegen. Där fick jag möjligehet att arbeta som huvudmakeupartist för det engelska företaget Molton Brown och senare som chef för deras avdelning på det kända varuhuset Harrods. Jag gick ledarskapsutbilningar och rekryteringskurser och arbetade både som eventsmanager och chef för två av storbrittaniens största TONY & GUY hårsalonger med 40 anställda. En fyraårig ”skola” med fantastiska erfarenheter som jag kunde bidra med när jag landade i Sverige och på den svenska sminkkedjan Make Up Store.
Det blev ett fantastiskt äventyr där jag fick se världen med ett otroligt stimulerande arbete men som som också blev väldigt slitsamt. Jag arbetade framförallt som trainer/utbildare och reste runt i världen för att öppna upp butiker, utbilda personal inom sminkteknik/kundbemötande/försälning/ledarskap, göra VIP events och hantera press. Ena veckan var jag i Mexico city, andra veckan i Sydney. Jag var ”gift” med mitt jobb som jag verkligen kände en stark passion för. Mellan resorna fyllde jag olika tjänster på huvudkkontoret och frilansade som makeupartist för MTV där jag även gjorde även sminkskola i rutan. Så en dag när det var som minst lägligt, sa det pang och jag gick in i den berömda väggen med buller och bång i ett näst intill förlamat tillstånd.
Detta var dagarna innan jag skulle flyga till Italien för att sitta i juryn för Nordiska Top Model och veckan innan den stora Kick offen på Make Up Store där jag hade flera föreläsningar inbokade.
Innan denna smäll hade hälsa för mig varit gröna äpplen, sallader och nutriletdrycker på resande fot i kombination med hård gymträning. Nu blev jag tvungen att tänka om och hitta hälsa på cellnivå. Jag kom i kontakt med Ayurveda och gick kurser i både Sverige och i Indien, sa nej tack till psykofarmaka och botade mig själv med mina nya kunskaper. Läs mer och mitt läkande och ayurveda HÄR.
I denna för mig nya värld med yoga och personlig utveckling hamnade jag på Ängsbacka kursgård och festivalen No Mind. En kärleksflödande plats som tog mig med storm med ett smörgåsbord av allt inom andlig och personlig utveckling med fantastiska ekovegrätter på menyn. Ganska snart landade jag som boende och arbetande på Ängsbacka. Till en början på halvfart. Efter att ha sminkat artister på MTV hela fredagarna hoppade jag på tåget för att landa i lilla Molkom på det jag upplevde som en magisk plats fylld av lugn och ro. Det som till en början handlade om ”working meditation” och morning practice med yoga och frigörande dans slutade med mina vanliga mönster av hårt jobb som husfru och kursgårdskoordinator, den mest utmanande tjänsten…förstås. Jag och min dåvarande pojkvän kände båda behov av att bryta mönstret av att ta oss an för betungade uppdrag och längtade oss till det norrländska lugnet. I Åre stod tjänsten sång- och pianolärare och väntade på mig och ett litet gult hus i Mörsil väntade på oss.
Idag är jag gift med en annan man och vi har hunnit bo i både Åre och Järpen innan vi åter landade i Mörsil. Vi har också hunnit vara lite on-off i vår relation innan vi landade här och när vi var som mest off gick jag in i en ”kvinnor-kan-energi” och bestämde mig för att köpa och renovera mitt eget hus. Läs artikeln Ulrikas dröm om eget hus (av Petera Ariton). Artikeln handlar om känslan av att känna stolhet över att som singel skapa min egen lycka. Jag tänkte ”kan jag köpa hus själv kan jag också bilda familj på en egen hand” vilket resulterade i tre besök på Storkkliniken i Köpenhamn, läs ”Resan till motherhood vis Storkkliniken”.
Detta var en oerhört påfrestande tid för mig fylld av behandlingar och besvikelser men som förberedde min kropp för en lyckad gravidtet med lilla mirakel-Meja med en känd (!) pappa. Under mina Dansmarksturer vaknade nämligen min Ronny och ville återförenas. Månaden efter mitt tredje försök i Danmark blev lilla Meja till alldeles på naturlig väg och jag hade alla preparat jag behövde hemma för att få henne att stanna.
Vi växte ur mitt lilla hus gjort för mig och två katter och just som vi så smått börjat snegla åt Mörsil kom mitt absoluta drömhus till salu, Prästgården i Mörsil och där bor vi i dag med vår Meja och vår Jakob, 10 höns, tupp, två katter och med Kretsloppshuset som närmaste granne.
Summan av kardemumman: mina sorger och besvikelser, mina ätstörningar, min stämbandcysta, min kollaps efter för hårt arbete, smärtan att vara singel vid 37 och upprepade missfall har lett till ökad kunskap och fantastisk lärdom om livet, som jag fått dela med mig av till andra. Jag vill inte vara utan något och känner så här i efterhand bara tacksamhet över mitt rika liv. Vi har alla vår historia och vår ryggsäck men jag tror aldrig det blir bra att känna som offer. Jag tror vi ska se våra kriser som möjligheter till utveckling och allt vi upplever och går igenom är del av det som det kallas att vara människa. För vad är ett normalt liv och vad ett normalt tillstånd? De flesta jag känner har krisat någon gång, varit deprimerade, haft missfall, fått en diagnos, medicinerat och/eller varit sjukskrivna. Jag tror vi alla skulle må mycket bättre av att släppa ut spökena i ljuset, låta fasaderna rämna och våga prata om det smärtsamma och fira det fantastiska.
Klänning från Vintage marknad i Östersund. Sjal från secondhandbutik i Simrisham. Nya tidlösa kvalitetsskor från Nusnäs (slow fashion).
Idag firar jag att jag, trots min i grunden kontrollerande pittapersonlighet, är en avslappnad mamma, som fick barn sent i livet och som inte bryr mig som mycket om andras idéer om hur en mamma ska vara. Jag har ett fritt liv som inte knutet till så mycket strikta rutiner och tider, vilket gör det möjligt för mig att packa ihop hela familjen, njuta av hippielivet och om några timmar bege oss till Näsåker och den härliga festivalen och folkfesten Urkult.